Idag har jag suttit och funderat som jag brukar göra ibland. Jag fick tyvärr inga bra tips från gårdagens inlägg om vad jag skulle kunna berätta om så jag har suttit och funderat och funderat över vad jag skulle kunna berätta för er om.

En sak slog mig då, mina mamma Pepper. Även fast jag inte träffat henne på väldigt länge nu så tänker jag ofta på henne faktiskt. Hon är ju min mamma trots allt även om hon inte tyckte om mig och mina syskon när vi var liten, hon skötte inte om oss alls så vi fick låna en annan mamma istället.

Ni kanske undrar varför jag tänker på henne? Det är för att hon inte har det lika bra som mig och mina syskon. Hon är en väldigt rädd katt, jag vet inte varför, för människorna jag har träffat är jättesnäll och ger oss mat och klappar och pussar på oss.

Mamma Pepper, det är hon på bilden här ovan. Ni kanske ser att hon ser rädd ut? Detta var när vi fortfarande låg i magen, då bosatte hon sig under en säng. Jag ska försöka att berätta lite mer om min mamma. Jag vet att hon har bott ute, kanske hela sitt liv. Hon är en ung mamma också, kanske bara runt 1 år trodde de som hade matat henne under vintern. Ja hon var faktiskt ute i snön och frös och spanade på fåglar under ett sånt där bord man matar fåglar på, det var då som människorna såg henne och tyckte synd om henne.

Min jourfamilj döpte mamma till Pepper, för de tyckte att hon var en riktigt stark krydda. Hon morrade och fräste när de kom nära och gillade inte alls när de lyfte upp henne och försökte gosa. Mamma behöver nu ett nytt jourhem eller allra helst ett permanent hem, ett hem där de förstår att hon fortfarande är rädd för oss människor, jag tror ändå att hon i rätt hem snart kommer förstå att människor vill väl och de är jättebra på att klia och klappa. Man behöver bara gå sakta fram med vissa katter. Jag tycker min mamma är värd en chans smiley Vill du öppna upp ditt hem åt mamma Pepper?